SItter här i mitt nya rum i den nya lägenheten! Underbar lägenhet, känner mig redan som hemma, men det känns konstigt på samma gång - men det gör det alltid när man har flyttat. Mitt rum... åh, vad jag älskar det! På bilden nedan är det stökigt och nu har jag även en matta men det känns enormt mot mitt förra rum. Nu har jag äntligen en soffa!
I fredags fick jag min nya bebis, min iPhone 5! Så lätt, tunn och fin. Att det inte är mycket som är förändrat från 4an spelar ingen roll. Jag älskar den!
Igår skulle jag ha festat och gått ut med Pao, men under hela kvällen hade jag en skärande huvudvärk. Den var inte så farlig i början och jag försökte härda ut, men till slut slog det till och jag kunde inte ens röra mig. Tills dess var kvällen rolig ändå, och Pao var förstående (tror inte hon var sugen på att gå ut heller). Några gånger om året får jag migränliknande anfall. Hemskaste smärtan man kan tänka sig, jag kallsvettas av den och kan inte göra anant än att sova bort den. Sedan är den kvar i några timmar till efter att jag har vaknat innan den försvinner. Igår berodde det nog på stressen med flytten samt för lite vatten och mat. Hade det varit för ett år sedan hade jag tvingat mig själv att gå ut ändå, men det kändes inte värt det. Men det var skönt att stanna hemma!
Äntligen är jag blond. Och det ser inte ut som skit; det blev bra. Jag har längtat efter den här dagen, haha! Underbart.
Sitter och lyssnar på Swedish House Mafia och Deadmau5 samtidigt som jag längtar... på lördag flyttar vi och jag får min iPhone 5 vilken dag som helst nästa vecka. Livet känns rätt bra för stunden, så jag försöker njuta av det. Det är skönt att andas ut och känna att allt är bra, även om det bara handlar om fem minuter. Lite party ska jag hinna med på lördag också! Det lär ju kännas jävligt bra när jag går hem från krogen. 100 meter hem ungefär, det kan inte bli bättre än så! Just nu måste jag gå upp för två backar. Det är mindre jobbigt på fyllan men när man är som fullast och tröttast vill man bara kollapsa i sin säng asap.
Åh, vad glad jag är just nu! En vit, 32GB iPhone 5 är beställd! Apple gör mig lyckligare än något annat. Kanske inte lyckligare än min katt, men Apple är på plats nummer två. iPhone är det bästa som har hänt mig i mobilväg. Jag är en tekniknörd och jag har aldrig kunnat ha en mobil särskilt länge innan jag tröttnat och skaffat en ny. Min iPhone 4 har jag haft i snart två år och den har verkligen gjort sitt, men jag har aldrig varit nöjdare. Hoppas leveransen går snabbt, den vita är tydligen inte lika eftertraktad som den svarta (trots att den är mycket snyggare, i mina ögon i alla fall), så jag får den säkert nästa vecka!
Ännu en liten bebis i familjen! Och den är så välkommen, haha. MacBook Pro, iPad och iPhone... vad mer behöver man?
Sista söndagen i den här lägenheten! Det går inte ens att beskriva hur skönt det känns. Att aldrig mer behöva se människorna som bor i det här huset, att aldrig mer behöva störas av deras idioti... underbart! Jag ska passa på att störa så mycket jag kan under de sista dagarna här. Idioterna förtjänar det. Tre jävla år med dessa stolpskott till människor. Det är typiska människor som borde bo i hus ute i skogen. Vissa störningsmoment får man räkna med när man bor i lägenhet, men dessa människor är extrema. Börjar bråka klockan tre på natten. Smäller i skåpluckor och har sig. Nu är det över!
Snart bor jag i en drömlägenhet (sekelskiftslägenheter är så fina) på 136 kvadrat mitt i stan. Det kan inte bli bättre. Problemet är att jag aldrig kommer vilja flytta hemifrån haha!
Jobbar vidare på mitt hår idag! Hela underhåret är blekt, och det ser bra ut för att bara vara blekt en gång. Jag ränkade med att jag måste bleka hela håret två gånger, men det är ingenting mot sist då jag blekte hela håret säkert fem gånger. Innan jag bleker en gång till ska jag testa med en ljusblond färg. En bra sak är skumtoning, det tonar ner det gula väldigt mycket! Goldwell är märket på skumtoningen.
Annars då... ja, livet går vidare. Flyttar nästa vecka fredag! Så jävla underbart. Mitt liv är ganska tråkigt, men min katt förgyller det. Mår man dåligt ska man skaffa ett djur, det gör livet lite lättare. Speciellt när man inte har några vänner. Bekanta har jag, men ingen nära. Det roliga är att jag märker att det var lika bra att säga upp kontakten med en viss person. Är man så känslokall att man inte ens känner en viss sorg över att förlora någon man känt i 20 år, då är något fel! Nu är inte allt helt hundra med mig heller, men när jag förlorar en vän så blir jag lite deppad. Det tänker jag inte vara nu, eftersom personen verkar ha det roligt utan mig ändå. Inget fel med det, det får hon ha. Men att säga att jag är som en syster och sedan inte ens visa någon sorts ånger eller sorg... well, fuck you säger jag då! Ha ett "bra" liv.
Strax ska jag skölja ur färgen och sedan maila min handläggare på AF. Det är meningen att jag ska till någon jobbcoach imorgon, men min arbetspsykolog rekommenderade något annat ställe som kan anpassas mer efter mina behov, så jag ska fråga om jag kan få tänka över vad jag vill göra. Med all säkerhet får jag väl inte det men jag tror att arbetspsykologen vill mig väl och därför rekommenderar en viss sak, medan min handläggare vill slippa ha med mig att göra.
Det finns en egenskap jag gillar hos mig själv. Jag ger aldrig upp om jag vill ha något. Aldrig. Visst kan det uppstå vissa hinder men i slutändan når jag alltid dit jag vill, och jag får alltid det jag vill. Och det gäller alla, bara man jobbar för det. När jag väl vill så är jag väldigt driven.
Nu lär det där ganska dramatiskt när det endast handlar om mitt hår just nu haha! Jag blekte ju mitt hår från rött till blont, men det blev inte bra. Alltså det funkade, det såg inte förjävligt ut men jag var inte nöjd och orkade inte hålla på och försöka fixa fram färgen jag ville ha. Så nu har jag haft ljusbrunt hår i nästan två månader, men jag har planerat att testa igen. Igår slingade jag mitt hår, och en sak ska man veta: Det är mycket lättare att bleka hår som inte har röda pigment i sig! Det blir en fin blond färg direkt. Om man har röda pigment i håret måste blekningen gå in i håret och bryta ner färgerna man har i håret i olika stadier. Det är då det blir orange/rosa/gult - svåra toner att få bort, men det vet nog alla som någon gång har blekt på egen hand.
Eftersom jag endast har haft mellanblond och ljusbrun färg i efter mina oändliga blekningar går det lättare nu. Alla mina röda pigment är borta, därav den fina, lite naturligare blonda färgen! Röda pigment ska man passa sig för, jag är ingen frisör men kalla toner är väl bra. Vill man bli brunett ska man ta en "kall" brun färg som jag gjorde. Då är det lite lättare att bli blond igen. För orange/gula/rosa toner är envisa som fan!
Det är långt ifrån klart men nu känns det lite positivare än det gjorde sist.
Det finns inte bättre än att komma hem från Arbetsförnedringen och mötas av en kelsjuk liten kisse! ♥
Hur det det gick hos arbetspsykologen orkar jag knappt gå in på. Jag ligger tydligen i riskzonen för att bli utskriven. Inte pga. missade möten eller något fel jag har gjort. Det är en mycket mer patetisk orsak. Tydligen får man inte vara lite svagare psykiskt, då åker man ut. Japp. "Eftersom du inte klarar av att åka buss och tåg själv kan din handläggare anse att du inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande och därför kan du bli utskriven." Jaha, idioterna kan alltså skriva ut mig pga. något jag inte rår för? Well, vilket satans diskrimineringssamhälle det har blivit! Men det är klart, man ser ju bara hur det är med alla som blivit utförsäkrade osv. Arbetsförnedringen är inte mycket bättre. Är man aningen svagare på något sätt så kan man lika gärna hoppa från en bro känns det som. Ja ja, blir jag utskriven blir det liv i luckan.
Som rubriken lyder... Jag är arg. Förbannad. Mitt blod kokar när jag tänker på igår. Att försöka gå på mig inne på en pub, när jag inte ens känner dig - vad fan är det för skit?! Ja, jag kanske inte nödvändigtvis är ditt största fan men våld löser ingenting. Snacka om att ha grova problem. Sök hjälp, bruden! Och skaffa dig en bättre hobby än att försöka banka skiten ur en 22-åring som har bättre saker för sig än att slåss med en 18-åring. Shit! Det enda vi har gemensamt är en vän. Ja ja, jag borde egentligen inte bli förvånad. Folk från Nykvarn brukar vara allmänt störda i huvudet. Inavel eller något sådant antar jag.
Skulle jag se den här tjejen igen så kan jag inte lova att jag håller mig lika lugn. Hon borde få lite stryk så att hon kommer ner på jorden. Nej, jag är väldigt emot våld och har alltid varit det. Jag slår inte ens tillbaka när jag blir slagen, för det löser ingenting. Om ändå fler kunde lära sig att ta ut sin ilska på andra sätt, världen skulle bli lite, lite bättre då!
Mötet i måndags gick inte helt åt skogen. Jag kan inte påstå att jag är särskilt nöjd, men jag orkade inte försöka förklara om och om igen. Min handläggare tog inte mitt problem på allvar, eller det lät som om hon tyckte att det är snabbt åtgärdat. "Sök hjälp om du känner att det är ett hinder i ditt liv", klart som fan att det är ett hinder! Jag kan inte ens ringa ett samtal eller svara i telefonen utan att jag börjar kallsvettas. Hon verkade anse att det viktigaste är jag ska skaffa mig en sysselsättning så fort som möjligt. Jo, men okej, vi kan testa det! Om två månader sitter jag likt förbannat på en stol framför henne för att komma överens om en ny handlingsplan.
Man orkar liksom inte. Jag ska till vårdcentralen i alla fall, och påbörja någon jobbcoachning genom AF. Ska jag då behöva söka jobb och ha den pressen på mig samtidigt som jag ska genomgå en utredning och få hjälp... det lär gå åt helvete det med. Å andra sidan kanske det måste hända för att AF ska se att jag kanske inte är arbetsduglig än. Jag vill vara det. Jag vill kunna ta ett vanligt jobb och tjäna pengar. Jag vill ha ett normalt liv. Jag önskar så innerligt att gymnasiet hade fungerat för mig. Ingen förstår hur mycket jag hatar mig själv på grund av allt detta, trots att det är något jag i själva verket inte rår för. Men det är svårt att inte hata sig själv när alla andra kallar en lat. Visst finns det människor som gillar att gå hemma och inte göra någonting, men det är verkligen inte det jag vill. Jag spyr på det livet jag lever just nu. Det enda jag kan göra nu är att få hjälp och se till att fler år inte slösas.
Så fort det blir för mycket tänker jag säga till. Om jag nu påbörjar en utredning som visar något och börjar få hjälp, då vill jag inte att det skiter sig. I mina ögon är det viktigare än både sysselsättning och pengar. Och utan hjälpen kan jag glömma att jag någonsin kommer få ett någorlunda normalt liv... well, det brukar ju lösa sig så jag hoppas på det bästa!
Varför skiter sig allting när man mår bra eller helt okej för första gången på länge? Jag är trött på Arbetsförmedlingen, jag mår illa av bara tanken på det stället. Jag mår illa på riktigt. Den här gången trodde jag att det skulle lösa sig, att någonting faktiskt skulle hända. Att hjälpen skulle finnas där för mig att få. Men än en gång hade jag fel. Det låter dramatiskt, men för två veckor sedan var jag hos en arbetspsykolog som ansåg att jag lider av social fobi. Jag kan inte sticka det under stolen med att jag har det längre. Det är väl inte en riktig diagnos, men en arbetspsykolog är en utbildad psykolog som vet vad han/hon pratar om.
Jag är medveten om att jag måste gå till en läkare och psykolog för riktig hjälp, och det tänker jag göra. Men det kan ju ta tid, och jag blev lovad hjälp och stöd av Arbetsförmedlingen. Tydligen består den "hjälpen" och det "stödet" av att bli ännu mer pressad och behöva göra sånt som är det sista jag behöver. Visst vet jag att jag måste få en sysselsättning, men det borde faktiskt inte vara prio ett i min situation. Det finns en hel del att göra innan dess. Att skicka ut mig på praktik innan jag ens har gått hos en psykolog är ju bara dumt, jag vet hur det slutar. Men det verkar inte idioterna förstå.
Det känns ändå skönt att veta vad det är för "fel" på mig. Trots att det var något jag inte tänkt en tanke på, men ju fler test jag fick göra, desto mer förstod jag hur bra "social fobi" stämmer in på mig. Jag tror att det ligger fler saker under, och att den diagnosen inte kommer vara den enda, men det är en bit på vägen. Nu måste jag bara försöka få min handläggare att förstå vad jag behöver och inte behöver. Lättare sagt än gjort när jag har högre IQ än hela personalen på Arbetsförmedlingen tillsammans! Haha, det känns så ibland. "Du ska göra som vi säger - men vi behöver inte göra ett skit!" typ.
Och att personalen får ge ett stöddigt svar till oss som går där är jävligt konstigt. Men det är en helt annan historia som jag inte tänker ta här, för den inkluderar mindre respektabla ord, så jag håller den för mig själv!
Det känns som om det har hänt en miljon saker sedan jag skrev här senast! Det har det egentligen inte, ibland känns det bara som om livet går så fort att man inte riktigt hinner med.
I torsdags åkte jag och min mamma på kryssning för att fira hennes födelsedag! Första gången jag åkte med Birka Paradise på fem år, och det var en väldigt lyckad kryssning faktiskt. God mat, goda drinkar, söta killar, massor av äckel som raggar hit och dit. Haha, som en vanlig kryssning med andra ord! Blev blixtförälskad i en kille i ett dansband, men med den rösten och det utseendet... ja. Fick två härliga kramar av honom i alla fall, och sedan orkade jag inte lägga mer energi på det för jag + alkohol + ragga på kille = dödsdömt! Jag är så awkward när det gäller killar. Ja ja, en liten förälskelse behövde jag. Det jag inte behövde var en turk/invandrare av något slag som försökte kyssa mig på dansgolvet. Usch, men man blir inte särskilt förvånad, speciellt inte om man bor i Södertälje! Jag är medveten om att jag låter rasistisk, men det blir man när man bor här. Här känner man sig snarare undertryckt för att man är svensk!
Sista helgen den här månaden ska jag och mina föräldrar flytta. Jag har vetat om det i ca två veckor, men har inte kunnat berätta för någon innan det blev klart, vilket det blev idag! Åh, vad jag längtar! Det är en drömlägenhet som ligger mitt på stan i Södertälje. Nära till allt! Stor är den också, vilket vi behöver. För om jag ska vara ärlig, jobb kommer jag antagligen få när som helst, men att få en lägenhet som ligger i ett bra område, men en hyfsad hyra här är nästan omöjligt.
Japp... det var väl det mesta! Det här med flytten, alltså när vi ska flytta, kom ganska "out of the blue" så nu är det bara att sätta igång att packa. Och vem älskar inte att packa? :-)
