zandrish

En veckas influensa... det var härligt! Eller inte.

 

Det är inte det som stör mig just nu. Nej, igår gick jag och min pappa till en godisaffär i närheten, jag var trött, så gott som osminkad och såg förmodligen förjävlig ut efter sviterna av influensan. Ja, vem står då och plockar godis där inne när jag kliver in om inte killen jag älskar mer än något annat i den här världen? Suck. Jag som precis tänkte börja släppa honom en gång för alla. Då dyker han upp. Han såg minst lika chockad ut och jag vågade inte ens säga hej så jag försökte plocka mitt godis snabbt men det kändes som om det tog en timme. Ja, nu är jag sur över att jag inte sa hej. Men det har aldrig varit det viktiga. Det viktiga var att jag fick se att han mår bra. Att jag fick höra hans röst var bara en bonus.

 

Mitt hjärta blev helt för en stund. Att vara i samma rum som honom i några minuter var underbart. Suck. Jag kan inte få det där underbara ansiktet och den där bekanta blicken ur huvudet. Det kändes precis som förut. Åh, vad jag saknar dig.